2016-04-20
14:00:00
Tjugonde april
Pluttarna här hemma växer så det knakar. En 2,5 åring som vägrar blöja, men inte riktigt är redo för att vara utan, och som utvecklats något enormt på flera plan. Sen en liten 9-månaders som testar gränser på ett helt annat sätt än hennes bror vid den åldern, och överraskar med att ta sig runt i huset utan att varken krypa eller åla.
Det är tufft med två små, jag tänker varken försköna eller ljuga. Vissa dagar vet man inte hur man ska orka med, men man skulle ju inte byta ut det för allt i världen. Alla dessa stunder, minnen som kommer väga upp allt det jobbiga är så värt det. Att få uppfostra dessa två individer till de bästa människor vi kan är något man verkligen ser fram emot att se.
(Sen undrar jag är det bara jag som är konstig när det gäller sånt här: När vår lille kille fick en syssling drygt ett år efter så fick han ett namn som kan vara smeknamn till det vår kille heter. Med vårt efternamn samtidigt som man bor i samma stad så tyckte inte jag det var så kul med så lika namn. Sen i vintras fick jag reda på att en flicka här i området fått samma namn som vår, vilket betyder; samma årskull, samma skola, samma namn. Och nu har en bekant valt det namnet till sin flicka, med samma stavning.
Vissa blir smickrade av detta medan jag blir sur och tycker att man kan väl ändå komma på något eget. För jag får känslan av att det helt plötsligt blir en tävling; "Du må ha varit före med namnet men min är sötare/smartare/längre i utvecklingen" o.s.v, precis som att dom ska överklassa mig. Lillkillen har Sveriges vanligaste pojknamn det året han föddes så fine, där räknade jag med att man kommer stöta på det. Men med lilltjejens trodde jag att det skulle dröja innan man stötte på det. Jag hade i alla fall inte velat ta samma namn till mina barn som någon bekants barn i samma ålder redan heter.)
2016-04-18
15:00:00
Artonde april
Det är där man sitter nu. Väntar provsvar och undrar över ifall det kommer visa något eller om det kommer visa sig att man behöver kämpa ännu mer med sin karaktär. Ja delvis i alla fall, finns ju fler anledningar till att man väntar på dessa svar. Känner smått att jag vill ge upp och bara acceptera att det är såhär det är nu, det är såhär man ser ut efter två barn. Samtidigt som jag vet och känner skillnaden på hur jag mår nu och hur jag kan må. Delmålen jag satt för mig själv är ju bara att fetglömma, slutmålet likaså, eller i alla fall skjuta på det. Tycker inte jag varit orealistisk heller i det jag förväntat mig men när det står still, och har stått still så länge så tillslut orkar man ju inte anstränga sig mer och letar andra anledningar till att det blivit såhär. Ser man alla sina misstag och brister eller blundar man för det uppenbara?
Så sitter man på Instagram och kollar runt, och man kommer snabbt fram till två läger, utan att direkt behöva leta.
1. Träningskonton. (Nu syftar jag inte på dessa träningsnarkomaner som är överallt eller bodybuilding eller matkonton med hälsosam, "rätt mat".) De jag tänker på de som visar att man visst kan lyckas med viktminskning bara man ger sig in på det till 100%. En livsstilsförändring helt enkelt. Jag kan bli sjukt pepp av att kolla runt på såna konton. Ja tills man sitter i soffan på kvällen och inte har fått barnpassning under dagen så man kunnat träna, eller inte kunnat sköta maten så man är sugen på allt och ingenting.
2. Alla dessa kvinnor som förespråkar att du duger som du är, du duger som du ser ut och säger folk annorlunda så är dom dumma i huvudet. Vad hade man inte gett för att tänka så och slippa pressen man sätter på sig själv? Tänk att slippa må skit varje gång du inte lyckas/bryter ett löfte mot dig själv. Du hade inte behövt kämpa så hårt som du gör och sen inte få dom resultaten du vill. Utan bara leva hälsosamt och träna när du vill/känner för det.
Det jag tror att jag egentligen vill komma till är att jag villa ha tillbaka min kropp (inte bröllopskroppen, syftar framförallt på kroppen precis innan graviditeterna) men mest av allt vill jag ha tillbaka mitt välmående. Även om det betyder att jag kommer äta tabletter resten av mitt liv...
