2016-08-06
12:00:00
Sjätte augusti
Så har ett helt år gått och inte ett enda hekto lättare. Oh well, what you gonna do about that? Ja för tillfället absolut ingenting. Vet att jag förstör för mig själv och bara kommer med ursäkter och ger efter suget, men vad ska man göra när det känns som att inget hjälper. Hur mår jag? Piss rent ut sagt.
Ett helt år har det bara blivit värre och värre och nu sitter man här medan läkaren kliar sig i huvudet. Blodprover & urinprov visar inget, optikern hittar inget, ögonmottagningen hittar inget, byta tabletter mot blodtrycket hjälper inte, mr-röntgen visar inget. Tror detta tagit mer på mitt psyke än vad jag vågat erkänna (både för mig själv och andra) och nu orkar jag bara helt enkelt inte. Jag har ingen ork eller lust med någonting. Så nu börjar jag om från början, vilket blir att ta en dag i taget och fokusera på att ta mig igenom den så hälsosamt som möjligt och att barnen ska ha så roligt som möjligt. Vilket är lättare sagt än gjort när tålamodet är som bortblåst när man i grund och botten inte mår så bra. Vad är det för fel då? Jo det började med att jag hade "dimsyn" (lättast att förklara så för då såg jag inte suddigt) och det började när jag blev inlagd på sjukhuset. Detta har successivt blivit värre, från någon gång inte varje dag till de flesta kvällar till varje kväll till morgon och kväll och slutligen är det nu suddigt från morgon till kväll (ja det har gått från dimmigt till suddigt). Kanske inte låter så farligt för en som inte har besvären, men själva grejen att inte veta vad som orsakar det, om det är något allvarligt eller inte är nog det som är värst...
