FriSomEnFogel.blogg.se

Idag var första gången (sen jag började jobba i höstas) som hela kroppen bara skrek "Åh vad skönt att sätta sig ner!" när jag äntligen fick en liten break att sätta mig. Fanns egentligen ingen speciell anledning varför, men hade 1000 steg mer än vanligt så det kanske var en av anledningarna. Jag har dock ingen aning om varför det blev så. 

Nu håller vi tummarna för att vädret håller i sig så vi får vår och så man kanske kan bli lite piggare. Hade varit skönt att få lite mer energi och ork så man får mer gjort hemma. Framförallt den där "lilla" trädgården som vi inte ens har börjat fixa i för alla helger har varit uppbokade. Tycker det är vår tur att folk bokar upp sig för att hjälpa till. Men det är väl för mycket begärt... 

Nu är jag riktigt trött på detta. Fick gå hem från jobbet igår p.g.a att det jag trodde var huvudvärk på morgonen utvecklades till migrän. Blä. Och idag är förkylningen ännu värre. Ingen feber dock så det är bara att kämpa sig igenom dagen, med lite hjälp från mina vänner Alvedon och nässpray. Träning kan jag ju fetglömma, så bokade av min tid med min coach imorgon för det är verkligen inte lönt. Vi har varit sjuka nästan hela månaden, så kände att vi varken kan gå igenom träningspasset eller att det skulle vara lönt att prata om hur allt gått. Så nu tänker jag vila fram till på måndag och så hoppas jag att gymmet är öppet då. 

Visste om att jag gjorde en chansning med att gå all in med träningen direkt. De säger ju att man ska ta det lite lugnare lika länge som man varit sjuk, men jag var ju egentligen inte sjuk så värst länge. Hur som haver så får jag ångra det nu. Halsen är tjock och rivig, inte så farligt ont men man känner att något är på g. Mitt stora problem med detta med att ta det lugnt är att det bara inte går. Är jag på gymmet är det allt eller inget, finns inget mellanting. För har jag väl tagit mig dit så finns det ingen mening med att slappa eller gå på halvfart. Nu har jag i två dagar släpat med mig träningskläder i hopp om att det ska kännas bättre vid lunch, när jag egentligen innerst inne vet att det inte är lönt, haha. Hade planer på att kanske cykla och hämta barnen, nu när vi äntligen skaffat cykelvagn, eller gå och hämta. Men! Som vanligt så ska det blåsa väldigt mycket så la det på hyllan. Tänkte idag när jag kommit till jobbet att jag i alla fall kunde åkt till gymmet och gått på löpbandet, men valde fel underkläder för mina träningsbyxor (som är halvt genomskinliga) så blev inget med det heller.

Är det något alla kvinnor (eller ja de flesta i alla fall) förstår så är det ångesten över att behöva hitta en ny frisör. När man gått till samma person i minst 6 år så vill man inte ens tänka tanken över att behöva gå till en annan som man aldrig träffat eller ens hört talas om. Så ja, det blir ju inte direkt bättre av att man kommer hem och det blev såhär ojämt (och så upptäcker man det flera timmar efter, när man har kommit hem). Får ju delvis skylla mig själv när jag gick med på att klippa lugg trots att min frisör bor över 14mil härifrån. 

Tillbaka till verkligheten, och nu hoppas vi att den håller längre. Kul att längta till gymmet samtidigt som jag fasar för det nu när man varit borta i två veckor. Måste köra stenhårt nu också med allt, vilket i huvudet känns lätt för jag är så trött på onyttigheter av alla dess slag, fast sen vet jag hur svårt det kommer bli när suget väl är där. Och det kommer det verkligen vara nu efter dessa veckorna! 

Här har det ekat tomt, vilket egentligen inte var tanken utan det bara blev så.

Alltså lyckan när lillkillen vaknar 06.25! Vet inte när han tog en sovmorgon sist, ja detta var sovmorgon, och detta trots att han la sig vanlig tid. Brukar inte spela någon roll om man lägger honom senare än vanligt, han vaknar ändå samma tid. Lilltjejen har haft en jobbig natt, och vi med. Hon vaknar och är ledsen och vet inte vad hon vill. Så trots att man går dit hon pekar eller tar fram det hon sa ja till så blir hon helt hysterisk för det är fel. Stackarn! Hoppas hon blir bra snart...