2020-01-28
22:00:00
Tjugoåttonde januari
Det känns som att jag är på väg ner i ett djupt mörkt hål...
Ingenting känns kul, humöret är kaos och jag får tvinga mig till gymmet. Jag vet att det ger energi, som jag behöver, men det känns motigt att ens ta sig dit.
Ljusglimtarna är stunderna med barnen, när de inte bråkar, utan några krav på att göra något speciellt. Bara vara tillsammans, närhet och öppenhet med alla tankar, kloka ord och frågor. Umgås i skolan får en att tänka på annat, energin som vissa människor ger är magisk. Annars vill jag bara sova och inte göra någonting, har ingen energi. Ska det behöva vara såhär..? Har ju aldrig upplevt detta såhär nära, så det är väl bara att låta det vara. Låta tiden ha sin gång så att säga.
Detta har, inte konstigt nog, resulterat i att det blivit en del prat om döden. Lilltjejen säger så fina passande saker, utan att veta hur rätt hon prickar in det. Att få bearbeta detta tillsammans med dom, och finnas där för dom känns bra. Att få höra deras tankar om det som hänt och visa att det är okej att vara ledsen. Och att det är helt okej att tänka på annat, livet går trots allt vidare för oss som är kvar. Alla dessa konversationer får en att önska att man såg världen ur ett barns ögon.
Kommentera inlägget här:
